Fan vad jag saknar gamla tider ibland..
Sprang in i vår gamla servitör från Fridhem här om dagen på IKEA där han jobbar nuförtiden.
För er som inte känner till Fridhem så var det, iallafall på den tiden (troligen fortfarande, men jag har inte vart där på typ fyra fem år)en av stockholms sunkigaste krogar(utnämnd till det vid ett flertal tillfällen av diverse stockholmstidningar) där jag och mina vänner spenderade tre till sex kvällar i veckan under några års tid i slutet av 90-talet/början av 2000-talet. En halvliter Norrlands på flaska kostade 25 spänn vilket var precis vad våra ungkommunistiska plånböcker klarade av, men det var mer än billig alkohol som drog oss dit, eller iallafall höll oss kvar. Fridhem var liksom vårt ställe.
Ta den där gången när jag och två vänner trillade in på ett fullsmockat Fridhem en tidig lördagskväll och vår servitör, han på IKEA, sa till gänget på typ femton pers som satt där vi brukade sitta att "nu har mina gäster kommit, så ni får dricka upp och gå, dom ska ha bordet". Så satt vi där, tre pers vid ett bord för femton och glassade. Givetvis fyllde vi upp bordet senare på kvällen, det gjorde vi alltid, men på hur många ställen händer sånt? Kanske på Cafét när Zlatan eller nån av sessorna kommer, men ingen av oss var varken fotbollsproffs eller kungliga så det störde.
Eller som den där gången när jag och min nuvarande fru var där ensamma en kväll och satt och irriterade oss på gänget som satt bredvid. Har för mej att nån av dom hade en ful halsduk eller så, och vi tyckte att dom hade en tråkig könsuppdelning ibland sej då tjejerna drack vin och grabbarna öl.. Efter ett gäng öl bestämde jag mej således för att berätta precis vad jag tyckte om dessa, egentligen helt oskyldiga människor. Givetvis uppstod en hetsig diskussion och i rimlighetens namn borde nog jag ha blivit utslängd från lokalen med huvudet före. Men, vi var stammisar. Vi var orörbara. Så istället åkte det andra sällskapet ut och vi skålade glatt vidare med personalen.
Oftast när man kom dit stod en kall Norrlands och ett par skålar complimentary chilinötter på bordet redan innan man hade hunnit sätta sej till rätta och dragit av sej jackan. Det var heller inte ovanligt att personalen satte sej hos oss och beklagade sej över dom jobbiga gästerna vid det andra bordet medan vi broderligt och systerligt delade en öl eller två.
Och råkade man somna, vilket jag har för vana att göra i berusat tillstånd, så var det ingen som kastade ut en. Var det nån ny vakt som var på väg var den mer erfarna personalen snabbt framme och ställde saker och ting till rätta. "De e lugnt, låt honom sova. Ge honom ett glas vatten bara så fixar vi taxi till honom när vi har städat klart".
Det var också på Fridhem vi lärde känna Micke, den galna journalisten med det smalt sagt törstiga sinnet.
Jag minns en gång när Micke var där med ett annat gäng och han och jag startade ett spritkrig som slutade med att vi stod arm i arm på herrtoaletten med varsin slump (lite av ALLT dom hade i baren), fast beslutna att inte ge upp.
Dom förbjöd spritkrig efter det, men det var inte så allvarligt, vi fick nog varann rätt fulla vid ett flertal tillfällen efter det, med personalens goda minne.
Jag säger inte att jag vill ha tillbaka den tiden, mycket var dåligt då som är bra idag. Men jag kan inte låta bli att tänka på den där tiden med en viss värme.
Det är nåt speciellt med att vara stamgäst på riktigt.
Vi pratar ibland om att vi borde hitta en krog och få det så där igen, men innerst inne vet vi nog att det aldrig kommer hända. Jobb och familjeliv och tusen andra saker har klivit upp över billig öl i prioriteringslistan. Vi har helt enkelt beslutsamheten som krävs längre, det kanske är lika bra.
***
Dagens citat: I didn't choose to be a gorgeous fiend. It's just the cards I drew - Lestat, ur Queen of the Damned.
***
Dags för gnaget att hitta formen nu. Noll - Ett mot Enköping är inte top notch.
***
Om inte Millionaire med Slaid Cleaves toppar den här veckans lyssnat på ska jag äta en fot.
***
Dagens Låt
Slaid Cleaves - Millionaire
Well I started out with one lone dollar
Gambled with a man and won me another
Bought me a gun and I robbed my brother
I'm bad but I don't care, boys
I'm gonna be a millionare
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Det där låter sjukt trevligt, samtidigt som man onekligen har en tendens att romantisera "förr i tiden" något oerhört. Jag gör det med. "Jävla fan vad mycket vi var ute på krogen och söp och festade och hade roligt." Sen tänker man efter lite till och kommer på att nej, jag var ju minst lika ofta deppig och mådde skit som jag gör nu. Men det kanske finns något positivt med det med, att det vi minns klarast i efterhand är det roliga, medan all den där vardagsdeppen och skiten faller i glömska. Därmed inte sagt att ni inte hade roligt, för det tror jag säkert att ni hade, men att minnet är en romantiserad bild och att det är faktiskt inte jämt är så överjävligt som det känns nu heller. Åtminstone kommer det inte kännas så om tio år när man tittar tillbaka på idag...
Jag läser bloggen, förresten.
:( Usch. hallå! Har JAG familj? Nej just det. Jag VILL ha ett stamhak. Elelr en familj. Vilket som =)
Helt grymt låter det. Ett såntdär ställe skulle alla ha haft när de var yngre! Ett ställe där man alltid är välkommen och där alla tycker om alla (nästan).
Det är som CHEERS! :) Fast på riktigt då.
Grymt!
Blogga vidare!
seabaz, jag tänkte faktiskt skriva nåt om cheers, men de ramlade bort.
annica, jag tror de blir svårt att skaffa nytt stamhak på riktigt, tror inte vi får ihop folk som vill gå på krogen fem dar i veckan, vilket krävs
man behöver ju inte gå på krogen 5 dagar i veckan, det räcker att man hittar ett litet ställe där det itnehänger så mycket folk, då kommer odm gilla oss å så blir vi stammisar. Perfekt! För det är klart att det förde med sig dåliga saker också, och det är klart att man mår bättre nu, men det betyder ju inte att man inte behöver ett ställe där folk vet vad man vill ha när man kommer in genom dörren...
Ja jeklar vad tiden går. Jag gick faktiskt förbi där häromdagen och det har bytt namn till typ Claras och fått en jättesnygg neonskylt utanför entren men innanför är allting precis som förr.
Det var fina tider de gånger jag var där med er.
"Jag säger inte att jag vill ha tillbaka den tiden, mycket var dåligt då som är bra idag. Men jag kan inte låta bli att tänka på den där tiden med en viss värme."
Huvudet på spiken.
Varje gång jag går förbi Fridhem får jag glada blandade känslor.
Jag saknar känslan och är samtidigt glad över förändringen.
Jag vill inte tillbaka, men skulle då och då kunna tänka mig, att för en kväll gå in och sätta mig vid bordet i hörnet som nästan bara var vårt. Det är inte alla förunnat att ha haft ett sånt stamställe, och jag tror att vi kan hitta ett nytt, även om det inte händer lika ofta. På Löwet hälsar personalen glatt...
Ja löwet är la det närmaste vi kommer nuförtiden... Det måste finnas npt bättre.
borde du itne skriva nåt snart?
å en sak till, vi fick inte bara chilinötter, p påsken kom dom ju med påskägg!
vilka tider, vilka människor, vilka minnen. Shit, minns ni när Challe firade sin student, minns ni när vi tog dit de internationella gästerna från colombia eller ska jag säga Colomia, herre gud. Minns ni jahn! Han gav mig kaffe när som på dygnet. Minsnni löshåret på "finska" damen. Jag kan sakna oss och vårt liv så mkt att det kniper i magen. men till sist och syvenes (vilket ord) så har vi nog det bättre nu. Men det är något romantiskt med att vara ledsen, full och fantastisk.
Skicka en kommentar